Vad kan det betyda? Som spelförare behöver man väl inga markeringar?
Nej, man behöver inte använda spelade kort för att kommunicera med partnern (träkarlen), men ge information till motståndarna kan vara användbart. Falsk information, förstås.
Ett känt knep är att använda samma styrkemarkering som motståndarna. Säg att utspelaren tar för ett högt kort, till exempel Kung från Ess-Kung, och hans partner lägger fyran. Bland dina kort i färgen finns tvåan och sexan. Om du vill att utspelaren ska fortsätta i färgen, vilket kort ska du bekänna med?
Svaret beror på motståndarnas sätt att markera: Om ett högt kort är negativt och ett lågt positivt ska du lägga tvåan. Den får fyran att se låg ut och utspelaren, med trean på hand, fortsätter i färgen. Omvänt, om du inte vill ha en fortsättning i färgen, lågmarkera genom att lägga sexan. Utspelaren saknar då tvåan och kan tro att partnern har den och lågmarkerar. Så, tumregeln är: Använd samma markeringssystem som motståndarna (och kolla det innan spelet börjar!)
En pendang till detta knep är att saka på ett utspel så att utspelskortet misstolkas. Ett exempel, en sidofärg är fördelad sålunda i ett färgkontrakt:
D984
Utspel: 7
103
Färgen har bjudits av utspelarens partner, och denne vinner sticket med Knekten. Du vill inte se ruter Kung och mera ruter, så ska du bekänna med tian eller trean?
Upenbarligen är utspelet från en eller två hackor, och spelföraren ville gärna få
det att se ut som om det var från en dubbelton, så han bekände med tian. Trots det
fortsatte försvaret med Kungen och en till och kontraktet var i fara! Utspelet var en singel,
och det visade sig att ruterhanden med AKJ652 kunde se att sjuan var partnerns högsta kort när tian kom. Spelföraren hade inte kollat försvarets utspelsregler, innefattande lägsta från dubbelton.
Sens moral: Kolla alltid motståndarnas system innan spelet börjar. Och fatta besluten i tempo.