Inledning

I två tidigare inlägg har utspel och markeringar diskuterats, se Utspel och markeringar? och “Bästa färgen enligt 1-3-5”

Avsikten med de inläggen var att peka på svagheterna i nybörjarundervisningen, enligt min mening är betoningen för stark på formella regler till förmån för att ge en förståelse och känsla för (mot)spelets inneboende natur.

Inte särskilt konstruktiva inlägg alltså, snarare väckarklockor. Nu är det dags att bli konstruktiv. Jag förutsätter att läsaren har de grundläggande kunskaperna om bridge, till exempel att spelet börjar med en budgivning och att den fasen av spelet avslutas med tre pass. En spelförare bestäms av budgivningen, och motståndaren till vänster om denna ska starta nästa fas med ett utspel.

Motspel

Som sagt, motspelet startar med utspelet, ofta ett avgörande moment i motspelet. Utspelaren får ju bara se sina egna kort, och det kan verka som en ren gissningslek att välja rätt färg och kort.

Men det finns extern information, budgivningen som föregår varje (första) utspel. Så det är viktigt att noga analysera den och dra slutsatser om motståndarnas fördelningar och poänginnehav. Och om egna sidan deltagit i budgivningen finns ytterligare information.

Utspelaren måste ta ett första beslut om strategi, ska det satsas på aktivt eller passivt försvar? Svaret ges ofta av budgivningen i samverkan med de egna korten. Man måste också ta hänsyn till tävlingsformen, i fyrmanna gäller IMP-beräkning, och det övergripande målet är att straffa kontraktet, medan det i partävling snarare gäller att ta så många stick som möjligt utan att ta för stora risker i avsikt att straffa kontraktet.

En allmän regel är att undvika utspel i färger som motståndarna har bjudit, och har partnern bjudit en färg så har den hög prioritet.

Val av utspelskort

När man väl har bestämt sig för vilken färg man ska spela ut så är nästa uppgift att bestämma vilket kort i färgen. Det finns olika skolor för ur man ska välja utspelskort, och de viktigaste nämns nedan i de olika undersvdelningarna

Utspel från sekvens

Om färgen toppas av en sekvens, alltså (minst) tre kort utan lucka, till exempel KQJ5 så spelar man ut det högsta kortet enligt regeln 1-3-5 eller 10-12(-14) som den också kallas.

Bruten sekvens

En bruten sekvens har två kort i följd, en lucka, och nästa kort i sekvens, till exempel KQ104. Här spelar man också ut högsta kortet, alltså INTE Tian, som uttolkare av 1-3-5-regeln ibland gör.

Detta utspel är mer riskfyllt än det rena sekvensutspelet, situationen kan vara

             Bordet
             J53
Utspelaren               Partnern
KQ104                    762
             Spelföraren
             A98

Spelföraren tar den utspelade Kungen med Esset och kan sen få ett andra stick i färgen genom att spela åttan upp mot Knekten. Att spela ut Tian är ännu sämre eftersom Knekten vinner ett stick direkt utan ansträngning.

Situationen kan också vara

             Bordet
             953
Utspelaren               Partnern
KQ104                    762
             Spelföraren
             AJ8

Att spela ut Kungen här kostar inget stick, men man måste vara försiktig. Om spelföraren kryper på utspelet med åttan så får Utspelaren inte fortsätta med färgen. Det är Partnerns uppgift att varna för en fortsättning genom att lågmarkera (med sjuan) om knekten inte finns. Med Knekten ska Partnern högmarkera (med tvåan).

Kort sekvens

Med säg KQ5 eller KQ63 spelar man ut Kungen, inte en hacka, särskilt i trumfkontrakt. Med femkortsfärg mot sangkontrakt kan man med fördel spela ut en hacka, vilken bestäms av de utspelsregler man har kommit överens om.

Med 1-3-5 spelar man ut det lägsta kortet mot sangkontrakt men fortfarande Kungen mot trumfkontrakt.

Undersekvens

En undersekvens är en sekvens plus ett kort som är ett snäpp högre än det högsta i sekvensen, till exempel KJ109. Standardutspel rekommenderar Knekten (högsta i undersekvensen), medan 1-3-5 förordar 3-regeln, dvs tian i detta exempel.

Rusinow och Schneider

Ett problem med standardutspelen är att man får problem om man vill spela ut ett Ess utan att ha kungen i färgen. Partnern högmarkerar när Damen finns, men det kan bli helt fel om utspelaren saknar Kungen.

Man insåg tidigt detta problem, och en standardlösning blev att regeln högsta från sekvens fick ett undantag, nämligen då sekvensen toppades av Esset. Med andra ord, en Kung i utspel kunde vara både från Kung-Dam och från Ess-Kung. Inte tillfredställande, men det ansågs vara det minst onda.

Tills Sydney Rusinow, en amerikansk bridgespelare på 1930-talet, kom på “lösningen”: Från sekvenser ska man inte spela ut det högsta kortet utan det näst högsta. Med andra ord:

Med AK72 spelar man ut Kungen.
Med KQ103 spelar man ut Damen.
Med QJ107 spelar man ut Knekten.
Osv. Honnörsutspel lovar alltså ett högre kort. Undantaget är Honnör-hacka då honnören spelas, kan ibland skapa förvirring.

Den nya tekniken skapade stor oro hos American Contract Bridge League, ACBL (USAs motsvarighet till Svenska Bridgeförbundet), så konventionen förbjöds i nationella tävlingar och blev inte tillåten förrän i mitten av sextiotalet. Men i Europa spreds den snabbt, särskilt i Italien (Romklövern) och Lund (LUCK-systemet, som jag lärde mig 1963).

Honnörsutspel enligt Rusinow går bra ihop med utspel av hackor enligt Schneider. Karl Schneider var en österrikisk bridgespelare, en toppspelare i Europa på trettiotalet. Han föreslog att från en färg med idel hackor spelar man ut det näst högsta kortet. Och vid drag för en honnör med flera hackor används elvaregeln, alltså fjärde kortet uppifrån.

Man kan få problem med till exempel K103, en trekortsfärg med honnör i topp. Schneider förordar i princip andra från toppen även här, men ett kort som tian kan vara för värdefullt för att offra, så trean rekommenderas. Kan såklart leda till att partnern tror att vi har fyra kort i färgen …

Å andra sidan, att spela ut Tian från K103 är ofta det tekniskt korrekta, om träkarlen har (viss) styrka i färgen, liksom partnern. Sitsen kan till exempel vara

           Bordet
           Q754
Utspelare            Partner
K103                 AJ62
           Spelförare
           98

Utspelet av Tian ger försvaret fyra stick i färgen, Dam-Ess-8; 2-9-Kung-4 och läget är

           Bordet
           75
Utspelare            Partner
3                    J6
           Spelförare
           --

Trean spelas och Partners gaffel tar två stick.

Om utspelet blir Trean så lägger bordet lågt och Partner måste ta för Knekten, och vända med tvåan till Kungen och läget blir

           Bordet
           Q7
Utspelare             Partner
10                    A6
           Spelförare
           --

Nu kan Bordets Dam täcka Tian och när Partner tar Esset så slår bordets sjua Partners sexa.

Men om vi spelar ut Kungen och fortsätter med Tian? Damen täcker och Esset tar spel:

           Bordet
           74
Utspelare             Partner
3                     J6
           Spelförare
           --

Det är bättre, spelföraren får inga stick, men tyvärr är Partner inne nu, så det krävs en extern ingång hos Utspelare för att kunna maska ut bordets sjua.

Jag är född och uppvuxen med utspel enligt Schneider-Rusinow och markeringar enligt Schneider (samma gubbe), och min erfarenhet är att 1-2-4 är överlägset 1-3-5! Men smaken och erfarenheterna är olika, så skrev till exempel Eric Jannersten i boken Vinnande partävlingsteknik (1975, med Jan Wohlin) att

När man saknar sekvens, spelar man från femkortsfärg ut sitt lägsta kort efter 10-regeln, från fyrkortsfärg sitt näst lägsta enligt 12-regeln.
Av någon anledning har underligt nog bara ett fåtal av de svenska tävlingsspelarna anammat denna princip, som är klart överlägsen den gängse 11-regeln.

Fjorton år senare skriver Anders Wirgren (Modern Standard Del IV; Försvarstekniken i Bridge, 1989): “11-regeln bäst i sang, 10-12-regeln bäst i trumf”.

Själv tycker jag att 11-13-regeln är en utmärkt kompromiss, som fungerar både i trumf och sang.

(Fortsättning följer.)

Motspel, utspel