Jag har just läst om boken “Why you lose at bridge” av den engelske stjärnspelaren J. S. Simon, utgiven första gången 1945. Åttio år sen, tänker du, kan det vara nåt för oss idag? Svaret är ja, definitivt ja. Boken lär oss ingenting om budgivningsexperternas senaste landvinningar, förstås, men sanningen är att Simon inte heller lär ut expertmetoder som var nya 1945, tvärtom, han har mycket negativt att säga om dem. Ja, inte metoderna i sig kanske, men “experterna” som torgför dem och försöker få nybörjare och lite mer avancerade att anamma dem.

Han skriver (min översättning):

“Varning för det supervetenskapliga men smygande gift som sipprar ut från några perverterade experter och infekterar de vanliga spelare som är villiga att lära sig spelet — förvandlar dem från ärliga rättframma spelare som det är ett nöje att möta, till förvirrade idioter förlorade i en mardröm av osmält, felanvänd, och huvudsakligen osund teori. Om dessa”experter” höll sina idéer för sig själva vore det inga problem, men de undervisar andra!

Stenbergs 2 sang med skrotsvar! Öppna budgivningen med en trekortsfärg! Kräva fem kort för att öppna med högfärg och för att kliva in på entricksnivån! Fixering vid honnörspoäng!

För undvikande av missförstånd: jag kritiserar inte vetenskaplig budgivning, jag kritiserar supervetenskapligt nonsens. Vissa händer kräver en delikat budgivning, medan andra, de flesta, inte gör det. Så bli inte vetenskaplig bara för att du kan. Men det är just vad supervetenskaparna gör. De strävar efter en en exakthet som inte finns i bridge, och på så sätt skapas problem där det från början inte fanns några.

Sen återger Simon en historia: I en match möter han och Harrison Gray (dåtida engelsk toppspelare) ett “supervetenskapligt” lag, och i pausen frågar en av motståndarna om en nyss spelad bricka: “Ni bjöd 3 sang som går hem, men vi kunde inte hitta det trots fem budronder, utan vi hamnade i fyra hjärter med två bet. Hur bjöd ni?”

Svar: “1 sang – 3 sang”.

För att återgå till ämnet: Vanliga misstag (och hur ska de undvikas). Boken vänder sig till dåtidens klientel på engelska bridgeklubbar, där det spelades robbert bridge. Det går till så att man är fyra spelare vid ett bord, och man lottar vilka som ska bilda par i första robberten (omgången). Sen börjar spelet med alla i ozon, tills något par får första utgång. Då är det paret i fortsättningen i zonen, dyrare straffar och högre premium för andra utgång. Spelet fortsätter tills ett par når andra utgång, då man skiftar partners och börjar om med alla i ozon. Sen ett tredje varv så att alla har spelat med alla. Poängen summeras och förvandlas till pund (pengar) enligt en lämplig skala.

Taktiken i robbertbridge påminner mycket om den som är lämplig i fyrmannaspel, men man måste ta större hänsyn till vem man för tillfället spelar med. Partävlingstaktik diskuteras inte i boken, så jag lägger till en del om det i fortsättningen. Men många av Simon’s råd är allmängiltiga oavsett spelform.

Här måste jag citera BG (Olofsson, 2013), inlägg på Svensk Bridge:

“1980 spelade jag bort alla mina studiebidrag på robber, som tur var tog gubbarna hand om mej (Rolf Nilsson Allan Burman) det jag lärde mej det året är det många som inte lär sig på en livstid. Robber om pengar är bästa skolan!”

Har en liknande erfarenhet från Lund på sextiotalet och kan bara instämma: När misstagen kostar pengar skärper man sig!

Simon har fem kategorier under rubriken

Tekniska fel

Vanliga fel som diskuteras är

Strunta i sannolikheter.
Spelföring.
Försvarsspel.
Budgivning.
Dubbla för sällan.
Partävling.

I kommande poster kommer jag att diskutera dessa kategorier. Nummer 6, partävling, diskuterar inte Simon, utan den är tillagd av mig.

En kort introduktion till det man behöver veta om sannolikheter följer här.

Strunta i sannolikheter

Vad som är viktigt att förstå här är att resultaten av sannolikhetsöverväganden blir helt olika i partävling och fyrmanna.

Fritt ur Simon’s bok:

Detta handlar om enkel matematik. Innan du hoppar över det, svara på frågan “Du har utspelet mot sex spader och du har två Ess. Dubblar du?”

Om du gör det, läs vidare. Och förresten, om du inte gör det, läs ändå vidare. Det handlar inte om att lära sig matematik, utan om att förstå att matematik är viktig ingrediens i bridge. Och att den matematik som krävs är ytterst elementär.

Så, dubbla 6 spader med två Ess? Svara på tre frågor:

Vad kan jag vinna på att dubbla?

Vad kan jag förlora på att dubbla?

Vad är sannolikheten att lyckas (kontraktet går bet)?

De två första frågorna är lätta att svara på (antag att det blir en bet eller jämn hemgång, ozon). Svaren blir:

50 poäng. Om redubblat: 100 poäng.

(1210 - 980) = 230 poäng. Om redubblat: (1620 - 980) = 640 poäng.

I det billigaste fallet är den eventuella förlusten mer än fyra gånger så stor som den eventuella vinsten.

Simon konstaterar att det inte är värt det. Slambjudarna har ofta en renons för att täcka bristen på Ess, särskilt om de vet vad de gör.

Ett enklare sätt att resonera, utan att beräkna sannolikheter:

Partävling: Om jag får för mina två Ess har motståndarna misshandlat budgivningen och jag får en topp oavsett om jag dubblar eller inte. Och om kontraktet går hem är det självklart bäst att inte ha dubblat.
Fyrmanna: Om jag får för båda Essen så har vingen stannat i utgång, och vi vinner 500 poäng odubblat och 550 poäng dubblat, eller en “vinst” på 0 IMP för att dubbla! Om kontraktet går hem och vingen också går hem, men odubblat, så förlorar vi 6 IMP.

Slutligen en illustration av skillnaden mellan partävling och fyrmanna. Du spelar 3 sang med följande beväpning:

                Bordet
                72
                KJ3
                AQ1085
                743
Uspel: sp 5
                Spelföraren
                QJ8
                Q109
                KJ76
                AQ10

Ni bjöd 1 sang–3 sang (som alla andra?) och du fick spader fem i utspel. Utspelarens partner vann med Kungen och vände med spader nio, du spelade på Damen och den fick du på när utspelaren bekände med trean.

Vi börjar med att räkna stick: 1 i spader + 5 i ruter + klöver Ess gör sju säkra stick. Det fattas två, var ska du kunna få dem?

Det uppenbara svaret är hjärter, men om du släpper in motståndarna på hjärter Ess, hur många spaderstick kan de ta? Dags att kolla deras utspelsmetoder: 11-regeln, femman följt av trean tyder på femkortsfärg hos utspelaren, tack vare att du fick behålla sticket för spaderdamen (bra spelat av försvaret) så kan tre ytterligare spaderstick inkasseras om du spelar hjärter till Esset oavsett vem som har det, en bet.

Det finns en chans att gå hem i kontraktet, nämligen att klöver Kung-Knekt sitter före Ess-Dam-10. Alltså, spela ruter till Tian, klöver till Tian, ta resten av rutrarna och avsluta med att spela klöver till Damen, jämn hemgång om klövrarna satt rätt. Och om någon av klövermaskarna misslyckas blir det två bet.

Sannolikheten att lyckas med klövermaskandet är bara 25%, men eftersom vinsten är stor (utgång) om man lyckas och liten (en extra bet) om man misslyckas så är det rätt spelsätt.

Eller? Ja, svaret är korrekt om det gäller fyrmanna (eller robbert), men det är fel i partävling!

Skälet är att i partävling spelar storleken på vinsten ingen roll, det enda som betyder nåt är hur många par, bland de som har samma kort, vi är bättre än, hur mycket spelar ingen roll.

Så rådet till dig är att du lägger dig på en bet, ta dina fem ruterstick och avsluta med att spela hjärter. “Alla” spelar säkert samma kontrakt med samma utspel.

Om alla de andra spelförarna spelar “fyrmanna” får du en nolla en gång på fyra, men en topp tre gånger av fyra. Och min uppfattning av undervisningen är att fokus ligger på “hemgång eller bet”, dvs fyrmannaspel.

I partävling är det inte (som regel) viktigt att gå hem i bjudna kontrakt (eller beta dem), utan det gäller främst att ta så många stick som möjligt, både som spelförare och i försvaret. Det finns dock undantag. Jag återkommer till det i en kommande post om partävling.